Den goda människan från Sezuan
Är godhet möjlig i en ond värld? -fritt efter Berthold Brecht
Brechts 70 år gamla pjäs om Den goda människan i Sezuan är ett försök att diskutera den stora frågan om godheten är möjlig, om kärleken är möjlig, i vår tid och i vår värld. Med berättelsen placerad i en by i den kinesiska provinsen Sezuan, och kring en individ i två skepnader, Shen Te och Shui Ta, kan man förstås fråga sig vad denna historia säger oss här idag, i vårt samhälle? Regissören Kent Ekberg ställer samma aktuella frågor som Bertolt Brecht gjorde. I Shen Tes kamp för sitt människovärde och sin självkänsla kan vi alla känna igen oss. Lyckas hon finns hoppet för oss alla.
Den goda människan från Sezuan hade premiär den 23 februari 2013 och spelades fram till 23 mars (18 föreställningar)
Regi
Kent Ekberg
Regiassistent
Marie-Thérèse Sarrazin
I rollerna
Shen Te/Shui Ta –Cecilia Nilsson
Flygaren Sun – Dick Eriksson
Vattenförsäljaren Wang – Johnny Söderberg
Gudarna – Axelle Axell, Anders Palm, Martin Skånberg
Shinskan – Ann-Sofie Kylin
Snickarna Lin och To – Per Sjögren, Dick Lundström
Fru Mi Tzy, fastighetsägarinnan – Minni Remes Grevelius
Fru Mi Tzys assistent – Viki Klingstedt
Fru Yang, Suns mamma – Simone Söderhjelm
Fru Yangs väninna Fru Ying – Agnetha Edberg-Menor
Barberaren Shu Fo – Wadieh Amsih
Matthandlarparet – Ann Zetterberg, Ola Jämtin
Arbetslösa ungdomar – Loella Bergelin, Lynn Sasson
Mostrar – Elisabeth Arborelius, Kerstin Björklund, Marika Frykholm, Maria Müller, Birgitta Råstander, Marianne Tigerschiöld, Carina Wesslund
Släktingar – Annie Bragderyd, Mats Nordin, Kajsa Stenfelt, Catrin Söderman, Johanna Wahlberg Couch, Elin Westin, Björn Widstrand, Marie Åström
Kusiner – Marie-Christine Berglund, Ann Besmanoff, Karoline Fernholm, Ellen Gustafsson, Eva Kahn, Ewa Rönnholm, Marianne Schvarcz, Cia Sutinen
Konstaplarna – Sören Bergström, Ulf Hofstedt, Lasse Hovell, Roland Karlsson, Håkan Lindhoff, Hans Wendin
De prostituerade – Susanne Wiklund, Lisa Tjernberg, Sussie Kungsman
Barnen- Alma Faringer-Hultberg, Ruben Faringer-Hultberg
Förmannen
Sten-Åke Pettersson
Musik
Lauri Antila
I orkestern
Lauri Antila, bas
Magnus Karlsson, keyboard
Marcus Bouquelon, trummor och percussion
Mikko Iskanius, trumpet och gitarr
Scenografi
Sören Brunes
Pelle Wittsäter
Kostym och Mask
Paulina Åhnberg
Ljus
Nina Isacsson
Ljud
Hasse Jonsson
Körledare, sångsintruktör
Maria Peters
Sångtexter
Kajsa Stenfelt
Lauri Antila
Mats Nörklit
Koreografi
Måns Måsen Erlandsson
Affisch och illustrationer
Stina Eidem
Grafisk form
Heli Björkman
Foto
Jonas Jörneberg, Tommy Broeng
Producent
Kajsa Nordin
Arbetsgrupper
Biljettkassa & Bar
Anita Englund, Eva Modin, Helena Johansson, Henrik Andersson,
Kerstin Alm Åström, Marie Karlberg, Mia Stubbendorff, Monica Wallin,
Märtha Lilja, Sonja Bergström,
Scenografigrupp
Agneta Edberg-Menor, Jacob Cederström, Malin Sandell, Ulf Bjerking
Kostym och maskassistenter
Anna-Karin Fogel, Maria Reinholdsson, Malin Sandell, Peggy Johnsson
Infogrupp
Håkan Lindhoff, Kajsa Nordin, Marianne Schvarcz, Simone Söderhjelm
Bilder från föreställningen
(För att se fotograf för resp bild, för markören över bilden)
Sagt om föreställningen
Konst på genuin gräsrotsnivå i Kärrtorp
Lars Ring – Svenska Dagbladet 22 mars 2013
Hur god kan man vara utan att själv gå under? Frågan har fått ökad aktualitet när tiggarna står vid vart hörn. När blir empati självdestruktivt? Eviga frågor – en av dem som frågat är Bertolt Brecht via sin pjäs ”Den goda människan från Sezuan”.
Den gamla Kärrtorpsbiografen Reflexen var under 30 år hemmaarena för Turteatern, som nu har flyttat 100 meter till gamla kulturhuset Fyren. Idag huserar här regissören Kent Ekberg som bland annat grundat Enskedespelet. Han är makalöst skicklig på att skapa socialt meningsfulla möten mellan amatörer och proffs, invandrargrupper och bofasta, unga och gamla. Han bygger kvalitetsteater med mellanmänsklig menig.
Folkteater blev under det tidiga 1900-talet ett omtalat begrepp – scenkonst inte bara för ett borgerskap utan för en arbetarklass som fått en slant över och lediga kvällar. Idag tycker vissa att begreppet är föråldrat och säger istället community-teater.
Det Ekberg gör är, oavsett etikett, djupt meningsfullt. ”Den goda människan” är nu flyttad till ett Europa med Bryssel som huvudort och en trio banktjänstemän som gudar. Pjäsen har, märker man, ropat efter 50 amatörer som spelar fattiga och arbetslösa som utnyttjas av ett ekonomiskt system.
Cecilia Nilsson, senast uppmärksammad med fina recensioner på Edinburghfestivalen för ”Önskekonserten”, gör nu dubbelrollen Shen Te/Shui Ta med samma närvaro och blandning av förtvivlan och pålagd hårdhet. Uppsättningen är ett myller av sorter, känslor och åldrar, fint musiksatt av Lauri Antila. Detta är unik kollektiv konst på genuin gräsrotsnivå.